=|

Nu är det cirka sex år sedan mamma och pappa skiljde sig. Att få reda på att mamma inte älskar pappa mera när man är nio år var nog inte det bästa. Jag fick skuldkänslor att det var mitt fel bara för att jag inte städade mitt rum när mamma eller pappa sa att jag skulle det. Jag trodde att jag var problemet till att mamma och pappa skiljde sig. pappa ville inte att det skulle vara sant så en morgon så stack han bara. Jag minns att han kom in till mitt rum tidigt på morgonen när jag sov och sa att han skulle åka iväg en lång tid. Eftersom att jag halvsov kunde jag inte riktigt reagera. Det var först efter att han hade varit borta ett par dagar som jag förstod att han hade dragit. Han kom hem efter ett par dagar och bodde med oss. Det var väldigt spänt i huset. Pappa var jätteledsen och mamma försökte leva vanligt. En kväll så satt jag i köket hela natten och bara grät. Det var mitt fel, om jag drar som pappa gjorde så kanske allt blir bättre mellan dom. Jag droppade dock det och gick och la mig i sängen och fortsatte gråta. Vi försökte väligt många olika metoder för att det skulle funka, vi provade på att köra varannan vecka med mamma och varannan vecka med pappa-style. Vi bodde kvar, det var mamma och pappa som fick komma varannan vecka. Dett funkade inte så bra och det gick över till att pappa flyttade någonstans som jag inte kommer ihåg och mamma bodde med oss. Mamma hade träffat en kille, och just då verkade det som om hon hade träffat den här killen ganska länge. Hon brukade berätta lite om honom, hon  sa att han älskade barn och att han hade längtat att få ett barn jättelänge och kunde inte vänta tills vi kom och hälsade på honom. Det kom en dag då jag fick fälja med mamma och hälsa på den dära killen som älskade barn. Det ända jag kommer ihåg av det var att jag inte fick sova i en säng, inte ens på en madrass. Ingenting! Han gav mig en sovsäck och pekade in mig i ett rum med två fotöljer och en TV. Sen skickade han in Tyson där också(min hund som jag hade då) och sa att jag skulle hålla lite koll på honom. Jag hade inget annat val är att helt enkelt lägga mig där på golvet i min tunna sovsäck. Tyson var jätterädd och försökte att ligga så nära mig som möjligt. Eftersom att han var ungefär lika stor som mig då så fick jag inte alls någon sömn den natten. På morgonen åkte vi hem igen. Jag ville aldrig mer dit. Efter ett tag så började vi att få sova där men sedan åka hem till lägenheten i tyresö på mornarna och sedan gå till skolan. Allt blev sämre och sämre. Eftersom att han bodde själv i ett radhus i haninge så fick vi sova typ tre stycken i en säng. Vi sov yttterst lite på väldigt länge. Detta resulterade till att jag var den hemskaste människan på jorden i cirka ett år. Det var mycket av min sömn men också att jag saknade min pappa. Han som mamma hade berättat om, han gillade inte alls barn. han snarare hatade oss. Han kunde inte acceptera att vi var uppfostrade på ett bättre sätt än han själv var. Det värsta av allt var nog att mamma inte såg. Vi hade inga kompisar i haninge eftersom att vi fortfarande gick i skolan i tyresö. Så det enda vi gjorde när vi var i haninge var nog att bara sitta hemma och göra ingenting.
Efter ett tag så flyttade vi på riktigt, tyresö fanns inte längre. Nu var det haninge som gällde. Och vi/jag började behandlas allt sämre och sämre. Det fanns en specifik människa i hans familj som verkligen hade något emot barn som inte tillhörde familjen. När vi var och åt middag hos henne så var det alltid vi som fick sitta i ett helt annat rum och äta. Vi satt alltid så långt ifrån henne som möligt. Det var alltid vi som fick gå och hämta mat sist, eftersom att de vuxna var så mycket viktigare. Och så är det än idag kan jag säga. Efter ett tag å gick mamma verkligen över pappa, hon förlovade sig med honom. Det var inte rätt. Det kunde inte vara sant. Det fanns inte en liten liten chans att det kunde bli en familj av oss igen. Aldrig. Nu trodde han att han hade mera makt över oss och började säga åt oss att vi skulle göra hans sysslor. Eller de saker han egentligen skulle göra. Sånt som att diska, laga mat, hänga tvätt. Han satte sig framför datorn eller satte sig och läste en jävla båttidning. Och det har jag gjort ända tills förra året, då jag sa till honom att han fan får ta och hjälpa till om han ska få den minsta lilla respekten av mig efter allt annat han gjort mot mig som jag inte tänker skriva här. Till min stora chock så gifte dom sig förra året i maj. Det var verkligen det sista jag ville. Den kvällen mamma berättade det för oss, somnade jag med ett hav i sängen. Jag kunde inte fatta det. Att det någon gång skulle kunna bli familj utan oss var nu helt uteslutet. Det var bara att droppa dom tankarna. Dom skaffade även ett barn. som har den värsta uppfostringen ever. Jag förstår inte hur den ungen tänker. Om ungen inte får som han vill kan han skrika hur länge som helst tills han ger upp och gör som han vill iallafall. Vissa dagar så orkar han inte höra gnäll så då skämmer han bort honom väldigt väldigt mycket. De vissa dagarna blev till varje dag. Och han blev den mest bortskämmda ungen jag känner. Som tur är så skiljer det ganska många år mellan oss så jag slipper hela hans uppväxt.
under dessa år har jag också haft andra saker som har gjort mig till den ganska deprimerade tjejen som jag faktiskt är idag. Jag har fått så himmla mycket skit för olika saker.
Pappa vet inte hur man gör längre. Han försöker köpa vårat förtroende tillbaka. Det funkar inte, men är ganska trevligt. Han bjuder på resor och allt som tillhör det, han köper nya telefoner, snowboards, datorer mm.. Han har nog inte fattat det där ordentligt. Men än så länge så klagar jag faktiskt inte. Jag saknar att han bor i stockholm så att man bara kan åka till honom om man vill bort lite. Så pass nära att man kan ta sig till skolan på morgonen efter utan att böhöva åka därifrån klockan sex på morgonen. Det var så ett tag. Och det var väldigt skönt att bara veta att det fanns ett ställe man kunde åka till. Men nu kan jag inte liksom åka till norge hur som helst. Nu sitter jag fast här, jag kommer inte komma härifrån förns jag flyttar ut. vilket kommer ta ett par år till...
En av de saker jag saknar mest är att äta middag med hela familjen. Med hela familjen menar jag pappa mamma och fyra barn. Det är min familj. Min familj är inte mamma han fyra barn plus ett till. Det kallar inte jag familj. Det är ingenting för mig.
Rip Familjen Johnsen 2001/2002. Saknar er så det gör ont.


Jag förväntar inte att någon ska orka läsa det här =)
xoxoLinn